alla minnen dyker upp hela tiden..
kan fortfarande känna era andetag vid min sida
och jag är helt säker på att ni fortfarande finns där, brevid mig
när ni försvann så lovade jag mig själv att fortsätta kämpa.
i början var det lätt, men när månaderna gick så började jag känna smärtan
- ni var borta föralltid, förevigt.. aldrig mer få se er levande, det var hemskt!

jag kommer ihåg båda begravningarna så väl, tårarna bara rann ner på kinderna och jag ville bara skrika ut smärtan inom mig, men ändå var man så lycklig över att man fick ett så fint avslut på allting, det var otroligt fint! minns när man fick ställa sig framför kistan och säga sina sista ord, jag fick knappt fram ett ord.. jag ville säga så mycket, men det var inget jag orkade.. att förlora både sin mormor&morfar på nästan en gång var som att förlora allting.
efter mormors begravning så läste jag en dikt jag skrivit till henne, jag är väldigt nöjd med att jag orkade.. för det kom rakt ifrån mitt hjärta.

nu har månaderna bara rusat fram, men tro det eller ej.. jag lider fortfarande
smärtan kommer nog aldrig att försvinna, men känslan att veta att ni har det bra, är underbar!
så länge jag vet att ni fortfarande finns vid min sida, så orkar jag allting
jag är lycklig över att ni två får fortsätta att dela livet tillsammans, utan mig..
era platser i mitt hjärta kommer alltid att vara oslagbara och en dag, då möts vi igen!

det går inte en enda sekund utan att jag tänker på er
mormor & morfar..
- Jag älskar er!
R.I.P<3