- me and my life.
Jag heter Linnéa Karin Vilhelmina Andersson, även kallad Lea. Är hela 16år och går i nionde klass på Ellen key skolan i västervik och bor tillsammans med min mamma, pappa och stora syster. Jag har världens finaste och underbaraste pojkvän som jag snart har varit tillsammans med i 7 månader, han finns alltid där för mig och är ett stort stöd i mitt liv. Det gäller även mina underbara vänner och familj, som alltid kan få mig från botten till toppen.
I höst ska jag börja gymnasiet där jag har valt linjen - samhäll och beteendevetenskap, vilket är något som jag tycker är intressant. Det största minuset är väl att jag inte direkt får med mig någon vän ifrån klassen, men jag får helt enkelt lära känna nytt folk. Jag är väldigt social, sprallig, envis och hatar verkligen att förlora. Jag står hellre över än att ge mig in i något som jag vet att jag kanske inte vinner. Skaplig vinnarskalle har vi här! Jag är ett stort fan av fotboll och hejar på Åtvidabergs FF sedan många, många år tillbaka. Helt ärligt så har jag alltid haft en dröm om att få börja att spela fotboll men jag har aldrig riktigt vågat ta tag i det, vilket är synd. Jag känner väl helt enkelt att det skulle ta upp för mycket i mitt liv just nu när man har så mycket annat att tänka på.
När jag gick på dagis ville jag bli polis, det var det ända jag tänkte på. Var rätt tuff då men med åren har man blivit rätt lugn av sig. Jag är en person som inte kan vistas bland människor som inte säger ett ord, då får jag panik. Jag vet inte riktigt vad jag vill bli när jag blir stor men jag vet i alla fall att jag vill jobba med människor, eventuellt ungdomar. Har också funderat på att hjälpa såna som har det svårt. Har nog alltid varit typen som gillar att hjälpa till och att stötta folk runt omkring mig i svåra lägen.
När jag var mindre tyckte jag att livet var helt perfekt, jag hade aldrig varit med om något som tryckte ner mig utan såg alltid allting ifrån den ljusa sidan. För bara några år sen kom allting emot mig. Min pappa fick cancer och både min mormor och morfar gick bort. Jag kommer nog aldrig komma över att jag förlorade min mormor eftersom hon alltid har varit så speciell för mig. Min morfar minns jag bara som en gammal man som satt i rullstol, minns inte tiden då han var frisk och pigg. Det är så sjukt hur allting i livet bara kan förändras på ett par månader, att det kan gå så fort. Självklart är ingens liv perfekt, alla har vi motgångar som kommer och går.
Kommentarer
Trackback
